Berättelser från bygden

    Historiska glimtarfrån Vigge

    Berättelser om hantverk, hästar, vintrar och gårdsnamn – fragment ur den historia som format Ol-Perssläkten och bygden kring Vigge.

    Lockropet som nådde Amerika

    På fäbodarna i Vigge användes inga näverlurar för att kalla hem korna. I stället hade bopigorna en särskild locklåt – en "köuklåt" – som hördes över vallarna.

    En av flickorna, Brita Eriksson, tog med sig denna locklåt till Amerika. Där väckte den sådan uppmärksamhet att noterna trycktes – och upplagan tog snabbt slut.

    Från en fäbodvall i Vigge till tryckta noter i USA – det säger något om både traditionens kraft och människors nyfikenhet.

    Buförshelgen – som en andra jul

    När sommaren gick mot sitt slut och kreaturen skulle hem från fäboden var det högtid i byn. Hästar och kor smyckades med blommor och löv. Husmödrar och barn stod redo att ta emot.

    "Buförshelgen" räknades som en av årets största högtider – nästan jämförbar med julen. Och för ungdomarna väntade buförsbalen. Den hade man längtat efter hela sommaren.

    Det var gemenskap, musik och dans – och ett välkommet avbrott i ett annars arbetsamt liv.

    När fiolerna fick "extra gott ljud"

    Vid danserna på Viggesågen kring sekelskiftet spelade Erik Hansson och hans söner. Det berättas att det blev extra gott ljud i fiolerna när spelmännens kaffe någon gång fått en särskild påfyllnad.

    Humor och livsglädje har alltid haft sin plats i Vigge.

    Lön: två kronor per ko – och ett par skor

    Åren 1916–1917 var lönen för en sommar på fäboden två kronor per ko. Ibland ingick naturaförmåner – som ett par skor och en kjol. Utöver detta fick bopigorna ofta "småkakor", kanske ett porslinsfat eller någon annan liten sak.

    Det ger en konkret bild av hur ekonomin såg ut – och hur hårt arbete värderades i början av 1900-talet.

    Uppfinningsrika butöser

    Ostlöpen, "tjesen", tillverkades av löpmagen från en kalv och användes vid osttillverkningen. När den tjänat ut hände det att butöserna smusslade ner den använda löpmagen i någon besökares packning – som ett litet spratt.

    Det sägs att flickornas uppfinningsrikedom när det gällde upptåg var närmast obegränsad.

    Karoliner från Vigge

    Under fälttågen 1718–1719 deltog flera män från Vigge. Några av dem dog på fjället. En berättelse säger att en döende karolin från bygden bad att få kasta en sista blick mot Hoverberget innan han slöt sina ögon.

    Hemorten betydde allt – även i livets sista stund.

    När spanska sjukan nådde byn

    År 1918 drabbades även Vigge av spanska sjukan. Flera unga människor gick bort på kort tid.

    Världshistorien slog rakt in i byn – och påminner oss om hur även små samhällen påverkas av stora händelser.

    Hantverkets heder – knivsmeden i Västervigge

    I slutet av 1700-talet bodde knivsmeden Göran Jönsson (född 1767) på Västervigge 1,4. I en by där varje redskap var avgörande för överlevnad hade smeden en särställning. Kniven var arbetsverktyg, jaktredskap och vardagsföremål – och kvaliteten kunde avgöra om den höll en livstid eller brast vid fel tillfälle.

    Att en gård förknippades med smide visar hur specialiserad kunskap gick i arv och skapade identitet i bygden. Hantverket band samman hushåll och generationer.

    I Vigge smiddes inte bara järn – här smiddes också traditioner.

    Gårdsnumren som speglar arvets logik

    Beteckningar som Västervigge 1,4 berättar mer än man först tror. De visar hur hemman delades upp när barn tog över och nya familjer bildades. Gården var sällan statisk – den växte, styckades och förändrades i takt med släktens utveckling.

    Samma släktnamn återkommer därför på olika gårdsdelar. Det är spår av en levande bystruktur där generationerna byggde vidare på det som redan fanns.

    När hästen bar byns ekonomi

    Före traktorer och maskiner var hästen motorn i Vigge. Den drog timmer ur skogen, plogade åkrar och fraktade människor över snötäckta vidder. En god arbetshäst var en investering – och ibland skillnaden mellan trygghet och ekonomisk utsatthet.

    Under vinterföret kunde transporter ske över frusna sjöar och myrar. Vintern var inte bara en prövning – den var också en möjlighet.

    I Vigge mätte man inte hästkrafter i motorer – utan i riktiga hästar.

    Vintern som infrastruktur

    Det jämtländska klimatet formade livet. Isvägar och packad snö skapade transportleder som sommartid var svårframkomliga. Timmer kördes när marken var frusen, och handel underlättades av vinterföret.

    Det påminner oss om hur naturens villkor inte bara var hinder – utan en del av byns logistik och överlevnadsstrategi.

    Från fäbodar till världsradio

    År 1923 konstruerade en viggebo en egen radiomottagare. Senare byggdes apparater med både mottagare och sändare – och man kunde få kontakt med Nya Zeeland och andra delar av världen.

    På bara några decennier hade avståndet mellan fäbodvall och värld förkortats dramatiskt.

    Vigge-Taxi – moderniteten rullar in

    Redan på 1920-talet startades taxirörelse i Vigge. Verksamheten drevs vidare i olika händer under flera decennier.

    Från häst och klövje till motor och taxi – byn följde med sin tid.

    Gårdsnamnet – en identitet

    I Vigge var man inte bara Andersson eller Jönsdotter. Man var från Ol-Pers, Västervigge eller Norrgården. Gårdsnamnet var identitet, tillhörighet och historia i ett.

    Släktbanden var byns trygghetssystem. Arbete, stöd och gemenskap byggde på relationer som sträckte sig över generationer.

    Att samlas till släktträff är att fortsätta samma berättelse.

    Elden i centrum

    I stugans mitt brann elden. Där lagades mat, torkades kläder och berättades historier. Många av de levnadsöden vi idag läser om började som muntliga berättelser runt härden.

    När vi samlas i dag gör vi egentligen samma sak – vi håller berättelsen levande.